Jag har de senaste dagarna kännt mig konstant rastlös. Känner ett konstant behov att göra nått, och vill väldigt gärna vara social, SUCK! Vad ska jag göra? Nån som vill göra något med mig till veckan, lindra min kroniska rastlöshet?
Har ingen aning vad för typ av inlägg detta kommer bli, om det blir ett, suck wtf *whine whine* Eller ett lite längre inlägg så att jag kanske kan få ut de tankarna och känslorna jag har haft inom mig de senaste två månaderna.
För nästan exakt två månader så tog det slut mellan mig och W. Och det var inte fint, inte alls. Jag hittade att han var otrogen mot mig, och även när jag konfronterade honom om det, så ljög han i hans "förklarningar till varför". Vi försökte i några dagar, För jag var ju i england när det hände, och det är inte det lättaste att ta sig hem hursom. Så jag bestämde för att ge det en chans, för det kändes verkligen som om han ville att det skulle funka mellan oss, Och jag tror att han ville det, så det är inte så.. Men så fort han satt vid sin dator, eller höll på med sin mobil, så fick jag så ont i magen, och jag kände mig som en sån dålig person som inte litade på honom. Men jag hade anledning till att inte lita på honom, jag höll på att bli tokig under dom där dagarna, hoppade fram och tillbaka till hur jag skulle göra. Men kvällen innan jag skulle hem så pratade jag med honom och sa som det var, hur jag kände mig.
Han tog det kanske inte så bra som man hade kunnat hoppas på, och det slutade med att jag nästan kände mig som "the bad guy"
Jag kom hem och min familj och mina vänner var stöttande, fick några kommentarer som man inte riktigt vill höra om det, men det tänker jag inte ta upp här, oväsentligt.
Men jag visste inte hur jag skulle reagera på hela den här situationen, jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera dom här känslorna. Jag känner mig.. lurad, Värdelös nästan.
Min kära kära mamma frågar mig hela tiden hur jag mår, hur min själ mår. Och jag ger henne samma svar hela tiden, att jag inte vet. För jag vågar/orkar inte känna efter. Jag har gråtit över hela den här situationen 2 gånger sen jag kom tillbaka från England. När jag skulle packa upp mina väskor (Som jag skjöt upp alldeles för länge) Och förra veckan, första dagen som jag var ensam hemma en längre period sen jag kom hem. Jag har försökt att vara social enda sen jag kom hem, det är enklast så, vill inte vara ensam.
Jag har varit deprimerad, men det känns inte riktigt som det jag känner nu. Och det jobbiga är att jag kan inte förklara exakt vad skillnaden är, och det blir så frustrerande.
Jag skulle precis få hjälp, efter 1 års väntan, med min depression och mitt självskade beteende, men jag tackade nej till det, för jag hade själv börjat sluta ta tabletterna, slutat skada mig själv, och jag hade tänkt spendera hela hösten/vintern i england, med W. Ta det lugnt, sen ta det som det kom. Men dom planerna blev ju lite fucked up.
Jag har inte börjat på tabletterna igen, och jag har inte börjat självkada mig själv igen. Det är kanske därför jag är lite förvirrad med vad jag ska göra.
Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag är inte skriven på soc igen än. Har skjutit upp det också, även om jag vet att jag måste, och jag ska, ska försöka ringa dit till veckan. Men det känns liksom som ett misslyckande från min sida. Jag tror jag skjutit upp det så länge just för att om jag går det och måste berätta om mitt misslyckande, så blir det ett fakta för alla, Jonna har misslyckat!
Och sen, vad gör jag sen? Höra av mig till Arbetsförmedlingen? Är jag redo för att börja jobba? Hur länge kommer jag orka söka jobb för att inte få dom och känna mig totalt värdelös och obetydlig? (höll på i två år innan jag började plugga för att sen börja hela psyk-depp skiten)
Ska jag börja plugga? Nej, det är väl det enda jag är säker på att jag inte vill just nu.
Ska jag höra av mig till min läkare? Jag vet inte.
Nu har jag fått skriva av mig lite, och jag tror att jag nog kanske behövde detta. Det är inte alla tankar jag har som cirkulerar i min skruvade lilla hjärna, men det var om det viktigaste ämnet.
Allt jag har att säga är bah. Jag vill inte åka härifrån, men samtidigt så saknar jag familj och vänner. BAAAAAHHH!!!! (Nej jag är inte ett får)
Ar lite folk på besök nu och det sitter en tjej bredvid mig som har jättesmå fötter. Jag menar verkligen jättesmå. Typ som min hand. Jag undrar om det är en engelsk sak, för vi var på en loppmarknad förra veckan, och alla skor jag såg var typ mini-skor, känner mig som godzilla.
WRAAAH, I NOMZ UR TOWNZ!
(Hon tjejen med små fötter har även knallrosa string en halvmeter ovanför jeansen. 90talet ringde, de vill ha tillbaka sina fjortisar.
Big brother är igång i bakgrunden på en tv, två killar spelar black ops på en annan tv, killarnas flickvänner sitter och tittar på och ser allmänt obekväma/uttråkade ut. Och min älskade är allmänt trött efter en sömnlös natt. Och jag är hungrig. Tror jag glömde äta middag.
Jag har börjat läsa en manga som jag bara har sett av animen innan, Ouran high school host club. Den är underbar. Jag är kär, jag skrattar och nästan gråter. GAH!!
Om du vill veta vad den handlar om, så kan du läsa det HÄR Om du vill läsa den, så kan du göra det HÄR Om du vill se den så kan du göra det HÄR (Här finns den japanska versionen med engelska subs, vilket är bäst enligt mig, de engelska rösterna känns lite. out of place. Men det är väl en smaksak :) )
HikaxHaru!!! (även om jag inte tror det kommer hända, så hoppas jag)
(Hikaru är den som har ryggen till, tror jag. Den andra är Kaoru, och hon i mitten är huvudpersonen, Haruhi)
Jag köpte ett diadem idag, med en grön rutig rosett på. übercute is the shit :D
OCH jag är lite stolt över mig själv, gick förbi trosavdelningen, och jag kollade bara!!! Jag köpte inget. :D Det var inte för att det inte fanns nått fint, för det gjorde det. :)
När jag kommer hem så ska jag be mamma hjälpa mig att fixa till min stationära dator, som är massa dum med mig. För jag har fått ett megasug att spela GTA IV medan jag varit här. Och det finns på webhallen för 179 spänn. Inte så illa. Men sen kommer problemet att jag har ingenstans att ha min dator. Jag har nyss moblerat om i mitt rum, och jag kastade ut skrivbordet som fanns där, för det tog alldeles för stor plats. Finns det något bra skrivbord som är typ litet, men inte för litet? För en stationär dator tar ju lite plats med skärm, tangentbord, mus och högtalare. Ja, jag tror inte jag behöver berätta för er vad man har till en dator.
England är konstigt. Diskmedlet Yes heter Fairy
Axe = Lynx Rexone = Sure
Men det var allt för mig, och jag måste säga.. Jag tror detta var det mest random inlägget jag någonsin gjort.
Bah.. Vet inte ens var jag ska börja. Jag är typ.. så nöjd över att vara här, och jag är så löjligt kär. Jag blir helt varm inombords när han ler åt mitt håll. När han kysser mig så smälter jag och blir knäsvag. Han har så fina ögon, som strålar med värme och kärlek när han ser på mig. Och det får mig att känna mig så speciell, på ett sätt som jag inte kännt innan. Hans händer är stora och varma.
När han håller om mig så känns det som om jag är i den säkraste platsen som finns i hela världen. Jag älskar när han ropar på mig. "Baaabe" (låter dock mer som Bebb) och om jag inte hör det så försöker han uttala mitt namn, och jag älskar det. haha. Låter så fel, men ändå så rätt.
Han lagar mat till mig, vi spelar Zelda tillsammans. Vi går ut tillsammans. Jag vill inte åka härifrån, fy vad ledsen jag kommer bli när jag väl måste åka.. Bah.
Jag är kär, och jag har den bästa pojkvännen i hela världen, och jag älskar honom ofantligt mycket. :) Mitt hjärta<3
Detta är helt sinnessjukt. Och jag såg det inte komma. De får som faktiskt läser min blogg vet om att jag inte är så mentalt stabil, och jag hade precis insett för mig själv efter 1,5 år som singel att jag kommer nog få vara singel ett tag, för jag är inte riktigt säker på vem som frivilligt hade gett sig in i ett förhållande med mig. Inte för att det är något fel på mig, utan på situationen jag är i. Men jag hittade någon. Eller så hittade han mig. eller vi varandra, spelar kanske inte så stor roll.
Vi träffades online. Kl 23 på kvällen, sen snackade vi till 7 på morgonen. Redan då kände jag att det var något med honom. Något.. som jag drogs till. Och jag kände att han kände detsamma för mig. Vi spenderade timmar med att fånle åt varandra, och turades om att rodna och fnissa. Efter några dagar så erkände han, hur galet det än låter. Att han älskade mig. Och jag tänker säga, utan att skämmas. Att jag kunde säga det tillbaka utan att ljuga. Jag tänker inte bry mig om folk som är skeptiska och säger att det går för snabbt. Livet är för kort för att bry sig om sånt. Kärlek ska vara speciellt, ska vara direkt. Ska vara extraordinärt. Och det är just det som detta är. Sen någon dag efter det så frågade han "chans" på mig genom att skicka en förfrågan om att vi var i ett förhållande på facebook (hej facebook tar över våra liv)
Och jag är upp över öronen förälskad, och han är fantastisk. Han får mig att le. Jag kan berätta vad som helst för honom. Jag är inte rädd för att han ska dömma mig. Han har sett mina sidor, både dåliga och bra, och han har fortfarande inte sprungit bort.
Jag vet att vi inte har träffats än, tro mig, jag är MYCKET väl medveten om detta. Men jag ska dit, nu på tisdag. Och jag är nästintill inte nervös alls. För jag känner, så djupt inom mig att det kommer gå bra. Att det är rätt.
Jag sa detta till honom häromdagen, att Jag har det senaste året gått runt och kännt att något saknas, men jag vet inte vad. Att nått inte står rätt till. Och ibland har det rent utav kännts som om jag har väntat på något. Men utan att veta vad. Och jag tror jag vet nu. Jag vet att det är otroligt cheesy, att många säger att jag är typ fjortis. Men ärligt talat. couldn't care less. Jag är lycklig.
Jag blir varm när han ler. Det pirrar i hela min kropp när han skrattar, och det går inte att inte le. När han blinkar åt mig så fnissar jag, varenda gång. Jag sitter och tittar på honom nu medan jag skriver detta, och jag sitter med det fånigaste leendet någonsin, och med tårar i ögonen. Det är sinnessjukt. Detta är.. galen kärlek. Han heter William. Och han är min, bara min. Min pojkvän, min räddare i nöden, min prins, min sötaste älskling, min värld. Och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Och det kommer bara bli starkare när vi träffas. Jag känner det, jag vet det. Det är min tur att vara lycklig nu. Det är vår tur. Vi har förtjänat det.
Jag måste få skriva av mig lite, vet inte riktigt vad jag ska skriva, så jag ber om ursäkt i förväg.
Klockan är nu 3.00 och jag sitter och gäspar som en galning. Ska sova så fort jag skrivit detta, kunde inte somna, jag tänkte att det kanske kunde hjälpa om jag får ut det jag ligger och tänker på. Sen vad det är, det är en annan fråga.
Varför skäms jag över att jag mår dåligt? Kan någon svara på den frågan åt mig, för jag vet faktiskt inte. Jag skäms så mycket, Jag vågar knappt lägga ut någon status på facebook om hur jag mår, eller någon sångtext till en lite mera ledsam låt som beskriver hur jag mår. Jag vågar inte lägga ut bilder på bilddagboken (eller ursäkta, dayviews) För att jag är rädd att folk ska tro och tycka att jag är en attentionwhore, att jag är emo. Att jag tycker synd om mig själv.
Jag trodde jag hade slutat bry mig om vad folk tycker och tänker om mig. Men tydligen inte.
Varför ska jag skämmas för den jag är? Nej, jag mår inte bra, jag har problem. Jag skär mig själv. Men om jag är ute på stan, och skrattar och faktiskt har det trevligt någon dag, och folk ser mina sår och mina ärr, då är jag en poser, en attentionwhore. Och om jag går runt och ser allmänt deprimerad ut, och folk ser mina ärr, då är jag emo.
Jag förstår inte varför folk alltid måste placeras in i fack. Jag ska inte spela hjälte här, jag har också placerat folk i fack, men inte längre. Det slutade jag med för ett bra tag sen. Bah, jag vet inte. Jag blir bara så irriterad på folk som dömmer i förväg.
Allt detta gör mig förvirrad med hur jag ska känna för migsjälv. Ska jag skämmas för mina ärr, pga att det på något sätt är bevis på att jag är svag, eller ska jag vara stolt över dom, för att det är ändå en del av mig själv?
(Om det är någon som undrar över rubriken så är det för att jag lyssnade på denna låten medan jag skrev inlägget : Ólafur Arnalds – 1440 )
Day 3, A song that reminds you of one/both of your parents
Day 3, A song that reminds you of one/both of your parents
Detta var faktiskt svårt, men det slutade med att det blev denna. Först och främst för att det var mina föräldrar som visade den för mig, det är faktiskt en riktigt bra låt. Och dels för att när den spelas så sjunger båda mina föräldrar (och jag själv) och det gör mig glad. :)
